Läst

NU

har jag läst ut den sista av Sven Stolpes memoarserie.

Det startade i november 1914 med en repris av Lasse Holmbergs

Här har du ditt liv

Alltsedan den gamle,unge, kom in i mitt liv 1954 har jag blivit underrättad om SS:s existens. Den gamle hade honom som extralärare i litteratur på gymnasiet. När så SS på 1970-talet började publicera både humoristiska och seriösa minnesskrifter inköptes dessa  och den gamle läste och högläste, särskilt de kåserande delarna.

Ex: Låt mig berätta mera

Memoardelarna I och II har ju varit intressanta

MEN

den tredje och sista delen är helt fantastisk.

Den innefattar perioden från andra världskrigets slut fram till dess publicering 1976. Han berättar färdigt om sin ”kamp med Gud”. Inte så att han ifrågasätter  existensen, han har ju varit djupt religiös  alltsedan han drabbades av sin livshotande tuberkulos, utan i valet mellan trosinriktning, konverterade till katolicismen 1947.

Efter publiceringen av ”Den kristna falangen”:

I föreliggande bok presenterar Sven Stolpe de franska författarna Ernst Psichari, Jaques Rivière, Jaques d’Arnoux, Paul Claudel, Henri Bremond och Charles de Foucauld. De båda samlingarna Den kristna falangen I och II utkom första gången 1934 respektive 1936.

 ”Den kristna falangen är fortfarande lika aktuell som när den första gången publicerades och den räknas nu som något av en klassiker. Många anser att det här är det bästa som Sven Stolpe har skrivit.”

 ”För egen del vill jag bekänna, att jag – som ung och osäker kritiker – snart nog märkte, att jag stod inför en högre intellektuell kultur än den hemma i Sverige men framförallt inför andliga upplevelser och öden som jag tidigare aldrig hade snuddat vid”
÷

...blev han ett villebråd för den svenska litteraturkritiken, han var FEL,FEL, FEL; bekylldes för att vara nazist mm  En av hans bittraste fiender var Eyvind Johsson.

Efter att ha varit ”dödssjuk” sedan  1927 i sin tbc, påspätt med följderna av en allvarlig trafikolycka, överlevde han de flesta av sina jämnåriga och dog först 91-årig!

De sista 25 åren slog han igenom som en hejdundrande TV-stjärna, där han roade oss alla med sin  humor och slagfärdighet – den ende som på 70-talet vågade och framför allt genom sin genomtänkta livsåskådning och stora beläsenhet kunde, utmana vänstermaffian !

Nu är jag så tänd på SS att jag beställt Svante Nordins biografi :

Blåsten av ett temperament

Adventsläsning

På resa till Mälardalen väljer jag noggrant i mina bokhögar och beslutar mig för att ta med Sven Stolpes memoarbok del 2:

Den första delen läste jag ju i maj 2014 :

”Han var ganska nöjd med sin uppväxt, ssk skolgången. Han hade en ett år äldre bror Herman, som var hans bästa kamrat. Det som dominerade deras värld var litteraturen och läsandet.”

I denna värld kände sig den unge SS fullständigt hemma, fortsatte in på Stockholms högskola och läste litteraturhistoria. Han hade nog blivit professor i detta ämne om inte han blivit sjuk i tuberkulos – måste hals över huvud ge sig iväg till sanatorium i Schweitz  vid 22 års ålder. 

— 

Väl hemkommen kastar han sig in  i den svenska kulturdebatten, startar en tidning Fronten där han bereder ”de unga” från båda de konkurrerande lägren plats . Han blir slutligen av Karl Otto Bonnier erbjuden att bli kulturchef på Dagens Nyheter, som efterträdare till Torsten Fogelqvist. 

Skälet är att han inte får avhandla det om ligger honom varmast om hjärtat:
÷

”Men jag svarade nej. Jag kunde under inga förhållanden tänka mig att som kritiker – ja, som ledare för tidningens kulturavdelning – undvika de ämnen som intresserade mig mest av alla; tvärtom var det min avsikt att göra allt jag kunde för att introducera samtidens stora kristna renässans här hemma.”

÷

 ”Jag har försökt förklara varför jag lämnade Stockholm, fast besluten att aldrig återvända – ett beslut som förvånade alla mina vänner men som jag aldrig ångrat.”

  Memoarer 2 heter  STORMENS ÅR

Han står på barrikaden: ex på kapitelrubriker:

 Del 1

 – Striden mot diktens frihet

 – Vad syftade Hitler till?

 – Möte med unga nazistdiktarer

 – Eyvind Johnson och nazismen

 – Utkastad ur Tyskland 

 Del 2 handlar om ett besök i USA  sommaren 1939 som representant för den svenska Oxfordgruppen på PEN-klubbens världskongress. Han lyckas få personliga möten med såväl Thomas som Klaus  Mann och president Roosevelt!

Han avslutar del 2:

Åren 1936-39 hade varit dramatiska. Hela min situation hade förändrats. Jag hade förlorat min tidigare rätt hyggliga litterära ställning, mina kollegor grinade hånfullt åt den tarvliga väckelserörelse jag hamnat i, min ekonomi försämrades, jag kände hur den gamla lusten att dikta började avta.

Det plågade mig inte. Jag accepterade att bli utslagen. Jag fick aldrig ett litterärt pris eller något förlagsstöd. Jag var hänvisad till min skrivmaskin och mina vita pappersark. Blev det inte dikt fick det bli journalistik. Med  vilken rätt skulle jag kunna ställa krav på livet?

 Någonting höll på att ske inom mig – och jag var fast besluten att hålla ut.

 Ändå skulle det dröja ända till 1947, innan något avgörande hände. Och dessförinnan- under krigsåren och åren närmast efter kriget – vilka skrällar, vilka överfall., vilken virvlande ström av oförutsedda och i regel skrämmande uppleverlser!

Tala om cliffhanger!

Skannad 5

Jag har redan skickat efter del 3, som jag saknat, på Bokbörsen

Följ den spännande fortsättningen!

TV-nostalgi

Efter en intensiv baskethelg var jag på måndagsförmiddagen litet omotiverad till större projekt. Jag studerade mot ovanligheten inte bara kvälls – programmet på TV, såg att det  redan  kl 10.00 skulle komma en repris av Lasse Holmqvists program

 ”Här är ditt liv” 

med en av mina idoler

Se programmet

som var verkligt ”breathtaking”

÷

Jag hade glömt hur skicklig LH var!:

Hur han på två timmar kan skapa denna fullständiga, djuplodande och  samtidigt  underhållande redovisning av SS:s liv och verk och inte minst dennes  betydelse att efter -68 bevara någon form av  seriositet i den svenska kulturdebatten.

Stolpe in

Jag utlovade ju efter recensionen av första delen av Stolpes memoarer

EN SPÄNNANDE FORTSÄTTNING

Stolpe skriver så ledigt och lätt, även om svåra ämnen, att jag

på kvällen när jag satte in ovanstående i hyllan

Av bara farten läste

 Det är bara 110 sidor med ganska stor stil

OCH

 det är en fröjd att läsa.

Jag har till skillnad från Idyll och Orosmoln läst den förut, när den kom ut 1980, och fick i memoarboken ju mycket information om hur SS.s egen uppfattning formades när det gällde de aktuella kulturpersonligheterna som behandlas:

Som framgår av baksidestexten lyckas SS skjuta OL totalt i sank

 UTAN

 att var oförskämd.

Mycket av det han anför för att styrka sina påståenden består i CITAT

dvs det är OL själv som skriver oförskämdheterna mot nationalklenoderna.

Bara ett exempel från sidan 68 som handlar om Hjalmar Gullberg:

” Det gyllene legendljus som Gullberg lägger tjocka lager av på  sin lyriska tavla”, säger han,”kommer från en stjärna som längesedan slocknat”

Ja, för honom (dvs OL) har den verkligen slocknat.

Exemplet visar vilka väldiga områden av europeisk ande-och kulturliv

 denne kritiker själv avskurit sig från.

Varför har han gjort det?

Därom ger hans författarskap klart besked: därför att amoralism är oförenlig med varje form av andligt liv. Det är av samma skäl som hans Dantebok ger en helt snedvriden bild av kristenhetens störste diktare. Allt hos honom som är kristet underkänns.

 OCH

det är glimrande ROLIGT

man kluckar av förtjusning.

PS Långt innan denna bok kom ut,  nämligen 1969 sa´vi upp vår mångåriga  prenumeration på DN

Det var framför allt tjejmaffians härjningar och , som vi tyckte oss ana, Jolos misstrivsel som föranledde detta.

Sedan dröjde det till Gustaf von Platen blev chefredaktör 1974 för Svenskan  som vi valde att åter ha en rikstidningsprenumeration DS

Sven Stolpe:Memoarer

 Alltsedan påsk och särskilt sedan den inställda resan till Vimmerby

OCH

 inspirerad av det underbara försommarvädret

har jag bråda dagar med trädgården.

Det var ju egentligen den gamles revir…

Efter väl förrättat värv, och fysiskt utkörd

MEN

psykiskt oanfrätt har det blivit mycket läst

T.ex.

 Lustig nog fick jag vid samma tid i fjor inspiration att läsa

Stolpes kåseriserie ”Låt mig berätta”

Som den gamle själv hann att redogör för kom han ju redan under skoltiden i kontakt med Stolpe 

” För snart sextio år sedan hade jag tillfälle att lyssna till ett föredrag av Sven Stolpe (SS) i vår skolas litterära förening.Han berättade då om sitt första möte med Harry Martinsson:

Som ung satt SS som lektör på Bonniers förlag, flera våningar upp. En dag hörde han en person med tunga steg gå uppför trapporna, med flera avbrott för vila.SS som själv haft lungtuberkulos, kände igen beteendet. 
In kommer så småningom på SS:s kontor en typisk sjöman. Denne öppnar en portfölj och häller ut en samling manuskript:

”Kan man få något för de här?”


Ja, det blev ju ett Nobelpris så småningom!

Martinsson hade ett ärr i ansiktet som SS frågade om.-

 ”Jag blev slagen av polisen i Rio de Janeiro.”

 – Anmälde Ni inte detta? –

”Skulle man anmäla alla som gör dumheter skulle man inte ha annat att göra.”

Det var därför den gamle   såg till att vi under 70-talet på bokreorna

 försedde oss med Stolpes minnesböcker.

Ovantående bok har t.ex jag köpt:

”Till Per från IDA 14/9-74”

står det på försättbladet

(Jag heter Gunilla Ida, och 14/9 har IDA namnsdag) 

  Han läste och kommenterade ivrigt dessa böcker

MEN

Jag har först nu, inspirerad av trädgårdsarbetet (?,) blivit färdig att läsa dem

Denna bild anges tagen 8/5 2005

Det bör vara en av de första som togs med den vid samma tid första införskaffade digitalkameran!

Stolpe har en väldigt effektiv, faktaspäckad, lättläst stil. Denna första memoarbok avhandlar tiden fram till och med trettiotalet. han var född 1905 och förundrar sig, när han skriver dessa momoarer 1974, hur hans jämnåriga från borgerliga familjer beskriver sina lidanden”

”Senast hörde jag Ingemar Bergman i TV vältalande och flammande tala om att vi praktiskt taget allesammans är torterade eller söndermalda av den gamla kulturens – väsentligen kristna – moralkrav”

Han vr ganska nöjd med sin uppväxt, ssk skolgången. Han hade en ett år äldre bror Herman, som var hans bästa kamrat. Det som dominerade deras värld var litteraturen och läsandet.

”Södra Latin hade under och efter första världskriget ett förnämligt kollegium. Där undervisade påfallande många professorskompetenta lektorer.”

”Då dök plötsligt en extralärare upp i skolan…

… Ännu hade jag emellertid inte själv mött eller hört den nya adjunkten. Jag fick dock veta att han hette Alf Ahlberg och att han några år tidigare eller närmare bestämt 1917 som 24-årig hade disputerat på en stor avhandling om Materieproblemet i platonismen. Han var vän med Pär Lagerkvist och satt ibland på krog med honom. han var ungdomsvän med Sigfrid Lindström – som vi då visseligen ännu inte kände till – han älskade Vilhelm Ekelund och hävdade till vår häpnd att denne är en större och originellre diktare än <heidenstam och det visade sig att han hade en väldig kandidatexamen som omfattade inte bara klassiska språk, filosofi och andra humanistiska ämnen utan också en rad naturvetenskapliga, astronomi, matemtik etc.”

I denna värld kände sig den unge SS fullständigt hemma, fortsatte in på Stockholms högskola och läste litteraturhistoria. Han hade nog blivit professor i detta ämne om inte han blivit sjuk i tuberkulos – måste hals över huvud ge sig iväg till sanatorium i Schweitz  vid 22 års ålder.  Han fortsatte att läsa, kom nu i kontakt med den europeiska kulturdebtten och träffade många intressanta patienter. En var inte patient utan make till en, Paasikivi, Finlands sedermera president.

”Den patient som jag i början av detta brev omnämner hette Siegfried Huber och var bondson från Oberbayern, hade studerat teologi i München, skulle bli präst men hade fått avbryta sina studier. Han förekommer i min roman I dödens väntrum med icke alltför stora förändringar som Siegfried Walter. Utan att jag själv märkte det, kom han att få ett avgörande inflytande på mitt liv. När jag efter den svåra perioden på nyåret hade börjat bli litet bättre, låg jag och läste – Plinius, Meresjkovski, Spengler, franska litteraturhistoriker som min senaste lärare Daniel Mornet, Proust, italienaren Tilgher (estetiker), Brunetière, Bredel, Bremond, Baudelaire, Undset, Strindberg, Gide, kanske i genomsnitt tre verk om dagen.*” 

* Där ligger jag i lä med för närvarande tre i månaden… 

Väl hemkommen kastar han sig in  i den svenska kulturdebatten, startar en tidning Fronten där han bereder ”de unga” från båda de konkurrerande lägren plats . Han blir slutligen av Karl Otto Bonnier erbjuden att bli kulturchef på Dagens Nyheter, som efterträdare till Torsten Fogelqvist.

MEN 

Dagen därpå kallades jag upp till det bonnierska förlaget. Karl Otto Bonnier  meddelade att det hela inte var så lätt – jag hade också energiska vedersakare på tidningen, särskilt den utrikespolitiske pamflettisten Johannes Wickman, men framför allt var det en annan sak som oroade en smula. Jag hade i mina böcker och särkilt i Den kristna falangen vist ett starkt intresse för kristendomen. Nu var Dagens Nyheter visserligen en liberal tidning, öppen för många olika meningsriktningar och åskådningar, och Torsten Fogelqvist hade själv ett starkt patos för den svenska lutherska kyrkan, men  kunde vi inte, muntligt, innan vi skrev under kontraktet komma överens om att jag i tidningen inte skulle driva någon slags kristen eller kyrklig propagnda utan hålla mig till de rent litterära materierna.

….

Men jag svarade nej. Jag kunde under inga förhållanden tänka mig att som kritiker – ja, som ledare för tidningens kulturavdelning – undvik de ämnen som intresserade mig mest av alla; tvärtom var det min avsikt att göra allt jag kunde för att introducera samtidens stora kristna renässans här hemma.

Följ den spännande fortsättningen!