Sprickorna i muren

Den försenade våren har det goda med sig att det ju blir en del läst.

SÅSOM

I januari berättade jag om mitt förhållande till Lars Gustafsson:

”Strax efter, (1971), kom första boken i pentalogin ”Sprickorna i muren” ut, nämligen Herr Gustafsson själv. Även om sjuttiotalet var den period i livet då jag hade minst tid för skönlitteratur, läste jag den med stor fascination och även Yllet och med alldeles särskild behållning Sigismund. Tennisspelarna har ju fått en särskild blogg”

Familjefesten har stått i min ”nattduksbokhylla”  säkert i 25 år! När jag nu , tandagnisslande, beslutar mig för att FAKTISKT läsa den till slut, erfar jag:

– Det är den tredje, inte den fjärde som jag har trott, i pentalogin ”Sprickorna…”

– Den är ganska förvirrande – ÅNGEST framkallande – jag förstår varför mina tidigare läsförsök strandat!

MEN

Jag var ju ”med”

DVS

Jag känner igen den Kafkaliknande, marxist-leninistiskt färgade  stämning som härskade i Sverige efter – 68.

”Alla gamla sanningar är slut”

Kommen halvvägs läser jag Lars Gustafssons egna ord på baksidan

Klicka på bilden för att förstora texten

OCH

minns mina egna problem med  profeterna Laing och Lacan

Så här på 40 års sikt  kan jag bättre förstå och uppskatta berättelsen:

På Wikipeda finner jag:

Under 70-talet försköts fokus i Lars Gustafssons författarskap mot samtidsanalys och samhällskritik. Om förändringen säger han själv:
” Omkring år 1967 hade jag en känsla av att mitt litterära arbete hade råkat in i en total återvändsgränd. Jag fann att jag tillämpade en asketism i mina böcker som jag inte kunde uthärda i mitt eget liv. Och denna asketism hade på något sätt att göra med rädslan för att göra bort sig med allför bestämda ställningstaganden, rädslan för att skriva som om jag verkligen trodde att vissa saker är sannare än andra.    „
Under sitt yngre författarskap sätter Lars Gustafsson sig med sin romansvit Sprickorna i muren upp emot vad han uppfattar som totalitära tendenser i det moderna svenska samhället. Han såg det byråkratiska samhället som ett hot mot individens andliga och intellektuella frihet och kände sig alltmer utomstående i Sverige.

SÅLEDES

Sehr interessant!

Så sakteliga…

Så sakteliga börjar det iskalla vädret ge med sig!

Det är inte längre -8-9° på nätterna

UTAN

”BARA”  – 3-4°

Häromdagen svingade sig temperaturen upp till +6 i skuggan!

Jag passade på att ta  årets första cykeltur.

 Det ena vårtecknet efter det andra kan noteras…

Munch

Stockholmsvistelsens sista dag ägnade vi åt den stora Munchutställningen

Vi blev transporterade dit i Calles nya bil!

Redan i fjor ”gjorde” vi ju Thielska grundligt.

 Det var visserligen kallt – men en strålande senvinterdag.

Väl inne i museet var det stopp för fotograferandet!

Jag är glad att jag både har sett denna temautställning

och ifjor Thielskas ”vardagsstatus

Osså åkte jag hem igen till Skånelann…

Tjuvstart

Det börjar bli trist med den baklänges våren…

häromdagen när jag passerade vår blomsteraffär

kunde jag inte bärga mig:

Jag köpte några penseer!

DOCK

står de än så länge inomhus.

Det var – 9° kallt i natt, kallare än Kiruna som bara hade -4!

Vad händer?

 I väntan på våren går jag min dagliga promenad längs stranden.

OCH

Där händer det alltid något nytt!

Häromdagen hade det dukit upp en anslagstavla:

Decemberstormen 2011 år FEL

Den överföll oss förste advent den 28 november


Även om det inte rörde sig om orkan så blev strandskadorna  massiva

på grund av det samtidiga LÅGA vattenståndet


Vi har i vinter upplevt alla varianter av DÅLIGT väder

utom

STORM
Låtom oss hoppas att vi slipper

Vårvinterresa 7: En hyllning till Evert Taube

 Så var det dags för vårvinterbesökets egentliga anledning:

Äldste sonens nya körs framträdande i Musikaliska akademin under mottot

”En hyllning till Taube”

 FÖRST

 sjöng kören tre verk:

Solalá

Oxdragarsång

Så skimrande var aldrig havet

 MEN

Jag som ju är uppvuxen med Taube sedan 40-talet tyckte det var något som fattades ….

NÄR

körledaren och dirigenten Ian Plaude  sedan hälsade oss välkomna trillade poletten ner:

Han är australiensare!

(Den ljuse tenoren längst bak i mitten är sonen!)

När Björn Johansson ackompanjerad av Jan Bergnér på kontrabas

tog hand om rytmhållandet så kände jag bättre igen mig!

Publiken fick även sjunga ALLSÅNG:

Vår första uppgift blev

 Dansen på Sunnanö

Cajsastina Åkerström tog hand om de sista tre inslagen före paus

Efter paus blev det  EXTRA ALLT inklusive den gamles och min favorit

Tango i Nizza

Följ den spännande fortsättningen