Låt mig berätta

Trött av trädgårds-och fastighetsskötsel så här mellan hägg och syren

klarar jag inte av någon krävande litteratur.

Uppmuntrad av den intressanta återupplevelsen av diskursen från 1968-70 i Herbert Tingstens ”När skymningen faller” har jag läst om Stolpes lilla minnesbok med undertiteln

Minnen och anekdoter

Den gavs ut 1970 på det 1969 grundade förlaget Askild och Kärnekull.

Det inleds helt i Stolpes anda med följande

Förord

Denna lilla bok, som saknar allvarligare syftning, har som enda mål att bereda välvilligt inställda läsare en stunds förströelse. Den innehåller idel bagateller från skilda länder – små anekdoter, smärre äventyr i samband med vetenskapligt arbete eller med bilresor – och förefaller mig kunna försvara sin plats som läsning på ett tåg – boken kan lämpligen kastas vid utstigandet ur vagnen.

En liten smula allvar finns i de små kapitlen ”Om att läsa” och Spektakel i Uppsala”

Dem kan läsaren mycket väl gå förbi, utan att lida någon förlust.

Författaren

 Som sedvanligt är det den gamle som inköpt boken på rea. Han var  sedan sin gymnasietid särskilt intresserad av Sven Stolpe:

Sven Stolpe bodde på andra sidan Möckeln på Valåsens herrgård och hans dotter var klasskamrat med den gamle. Det förekom att SS ryckte in som lärare i ämnet den Svenska litteraturen. Den gamle  erinrade sig särskilt en föreläsning om hur SS  av en andfådd sjöman* blev erbjuden att publicera några dikter… (SS hade ju själv tbc)

 Jag läste boken först efter att ha hört den gamles förtjusning resulterande i högläsning av  bl. a. Möte i Värmland.

Nu fäster jag mig särskilt för hans förhållande till böcker och läsande berättat i kapitlen:

På jakt efter gamla papper

En bibliofil i Alperna

Mina böcker 

OCH

efter samma ämne hos Herbert Tingsten:

Att läsa fort 

” Jag vill minnas, att Fredrik Böök en gång besvarade en näsvis fråga med upplysningen, att han läste minst en bok om dagen året runt. Försöker jag själv komma underfund med hur många böcker jag läser, finner jag att denna siffra avgjort är för låg; jag skulle tro, att jag läser minst två böcker i genomsnitt per dag.”

  andfådd sjöman*= Harry Martinsson

Åsljungamöte

Kallelsen:

På onsdag den 29 maj träffas vi i Åsljunga vid reningsverket, vi parkerar vid reningsverket så kör förbi idrottshallen ca 200 m.
Som vanligt startar vi ca kl 09.00 och denna gång har Gunbritt och Sven F lagt härliga banor runt reningsverket.

Humöret var redan från början i topp!

Efter alla äventyr med Berlinresor, starroperation och

Stockholmsbesök

var det äntligen dax för veteranmöte.

Sista chansen :

Im wunderschönen Monat Mai

 Det var riktig orienteringsterräng!

Slutet gott, allting gott!

DODR-13:2

Vi promenerade till måltidsplejset

Viss diskussion om riktningen…

Sedan vi väl bestämt oss gingo vi raskt

ner till Slussen

Jag noterade att Carl XIV Johan

står staty där

(Se fotografens siluett!)

Väl över bron var vi snart vid målet!

Följ den spännande fortsättningen!

Heja Tyskland!

Årets fotbollsmatch:

Champions League finalen:

BORUSSIA DORTMUND-BAYERN MÜNCHEN 1-2

Robben i tårar efter revanschen 

SvD:  ”Varken Bayern eller Dortmund svek sina ideal. Tysk fotbolls finaste drog till London och visade världen vilket land som leder utvecklingen. Det var tysk fotboll när den är som bäst. Intensiv, offensiv, böljande, rik på målchanser, tempostark och full av heta och emellanåt fula dueller”

Egentligen ville jag ju att Dortmund skulle vinna…

MEN

Man kan ju inte få allt här i världen…

När skymningen faller på

Det har  varit mycket med resande som hindrat både läsandet och dess rapportering.

DOCK

Det finns ju böcker som är ”lagom” att medtaga som insomningslitteratur.

Exempelvis ovanstående.

Som framgår har jag omhändertagit den när den utrangerades från Sjukhusbiblioteket, 

troligen någon gång tidigt nittiotal.

Herbert Tingsten (1896-1973)

var ju chefredaktör för Dagens Nyheter 1946-1959.

Jag var då 11-24 år gammal. Min far och morbror Rulle berörde under de regelbundna söndagsmiddagarna  Tingstens politiska debatt

”Som chefredaktör för Dagens Nyheter blev Herbert Tingsten känd, som en av Sveriges mest debattvilliga och obarmhärtiga ledarskribenter genom tiderna, men också som en av de retoriskt säkraste. Han angrep såväl kungahuset som statskyrkan och boxningssporten, han drev kampanj för Sveriges anslutning till NATO och förespråkade ett svenskt kärnvapen. Tingsten tvekade inte att sätta vänskapsband på spel för principernas skull. Exempelvis gick han i en serie ledare till häftigt angrepp på vad han menade var FN:s ”hyckleri” och flathet för diktaturer, vilket ledde till att hans vänskap med Dag Hammarskjöld fick ett slut.”

 Efter avgången skrev han sina memoarer i  fyra band. Dessa har jag ej läst, men följde via tidningsläsande debatten som utmynnade i:

Efter sin tid som chefredaktör angreps Tingsten av sin efterträdare Olof Lagercrantz, vilket ledde till att han bröt förbindelserna med tidningen.

 1970, utkom ”När skymningen faller” som överraskade kritikerna genom att uppvisa en helt annan sida av Tingstens personlighet. Därför blev jag nyfiken när jag fick tillfälle att förvärva den

OCH

Den är således nu, som nr XV, läst och begrundad.

På försättsbladet:

Det mörknar över vägen,

det börjar bli tungt att gå,

och tunga bli alla tankar

när skymningen faller på.

(Hjalmar Söderberg: Det mörknar över vägen) 

 

Boken inleds med en anteckning:

Bern 10 februari 1968.

HT har då fått sin ”dom”, den synnedsättning han gått på kontroll för sedan 1958 hade tagit ett språng, han måste nu räkna med att han inte längre kan läsa böcker.

”Det var en hård chock för oss Förtvivlan var till en början överväldigande, en avgrund låg framför mig. Jag kunde inte gråta. Gerds (hustrun) försök att trösta mig var utan effekt: hon var för en gångs skull utanför, en av de andra, normala, som inte levde i skräck. Min enda tanke efter den första och avgörande undersökningen i förrgår var att snabbt nå en lindring genom bedövning, alltså en ordentlig whisky. Men redan vid middagen och rödvinet kom en förändring. Jag började liksom i annan del av mitt huvud att fantisera om en utväg, ett litet liv vid sidan om min fruktan. Jag skulle skriva om vad som hänt mig, utnyttja ångesten och ställa den i min tjänst, till en del besegra den.”

 Den lilla volymen om 200 sidor blir så till under två år. Sista anteckningen anges 

Roquebrune 25 mars 1970

” Då jag skriver de sista av dessa notiser, tror jag att jag är på bättringsvägen i fråga om det lidande som den dåliga synen givit mig. Inte så att ögonen blivit bättre. Men dels att jag hoppas att jag inte skall bli sämre; sedan ett år tycks det mig sjukdomen vara stationär och jag anser det möjligt, och ibland sannolikt att processen som den israeliske läkaren antog, nu är fullbordad och att jag således får behålla den syn jag har. Dels så att jag börjar vänja mig vid min olycka.”

Dagboksanteckningarna omfattar de mesta: Det lilla livet bland grannar och affärsidkare i Roquebrune invid Menton, hans funderingar kring liv , åldrande och död, politik, men mest reflexioner efter den högläsning som beskärs honom genom hustrun.

Det är åtskilligt: Tideström, Stirner, Wilde, Annunzio, Schack, Gide, Barrès, Dostojevski, Runeberg, Thomas Gray, Tolstoj,  Marx, Rydberg, Hjalmar Söderberg, Bo Bergman, Baudelaire, Alan Paton, Elsa  Brändström,Stalins dotter Svetlana Allilujeva,;

Han avslutar med en genomgång och därefter jämförelse mellan en del brevväxlingar

 – Strindbergs brev

 – Bo Bergmans och Hjalmar Söderbergs brevväxling

 – Breven mellan Heinrich och Thomas Mann och

 – Breven mellan Thomas Mann och Herman Hesse.

… för att avsluta med litet Proust!


Sid 167: Med tanke på arten av min läsning finner jag mina prestationer aktningsvärda, men inte på något sätt märkvärdiga. Genomsnittligt under trettio eller fyrtio år drygt 100 sidor, med låt oss säga 2000 bokstäver på sidan, har varit dagens ranson. Det blir 40 000 sidor om året eller bortåt två miljoner sidor under min livstid. …

 Ja , där ligger man ju i lä! 

Det underbara är att hans kommentarer till all denna litteraturkonsumtion  är så lättsamma, samtidigt som de är pregnanta och tänkvärda.

 Boken har varit ett nöje att läsa och rekommenderas.

Man känner sig  upplyft och upplyst!

 Han hade verkligen 

Sense of coherence!