Augustinus – den första moderna människan

Att recensera Augustinus – den första moderna människan är ingen barnlek;

Jag planerade ursprungligen  att redovisa den första fjärdedelen:

MEN

lyckades bara med en åttondel!

Det beror på två saker:

– att Alf Ahlbergs text är så glimrande att jag inte kan överträffa den – kan inte annat än citera honom.

OCH

att han i kapitlet ”den historiska bakgrunden” återger innehållet i Augustinus självbiografiska skrift Bekännelser dvs Confessiones

 Inledning: Den historiska bakgrunden

”Augustinus levde under senare hälften av 300-talet och början av 400-talet.Hans liv infaller under en mycket dramatisk tid, då det romerska imperiet och hela dess värld det representerade skakades i sina djupaste grundvalar. Man har bedömt denna period mycket olika. Vanligen har den betraktats som en tid i djupt förfall, som den antika kulturens dödskamp. Och detta är naturligtvis riktigt. Men man får därför inte förbise, att denna tid på samma gång var vår egen västerländska kulturs födelsetid. Och det är främst detta förhållande som gör, att Augustinus för en nutidsmänniska är en så utomordentligt fängslande och intressant  personlighet. Vill vi förstå vår egen kulturs väsen, måste det ske i ljuset av ett historiskt betraktelsesätt. Vi måste försöka leva oss in i de historiska makter och i de enskilda människors värld, som först byggde den. Och av de sistnämnda är otvivelaktigt Augustinus den mest betydande.”

—.

Men varje människa. även de största är ett barn av sin tid . Mer än femton sekler skiljer oss från Augustinus, och mycket i hans idévärld är för en nutidsmänniska främmande, ja även skrämmande. Vill vi förstå honom måste vi se honom i sitt historiska sammanhang. Det är därför nödvändigt att – låt vara med ytterst flyktiga linjer – försöka här teckna den historiska bakgrunden till hans liv och verk.


Confessiones:

Mycket av det vi vet om Augustinus personligen härrör från hans Bekännelser. Denna skrift, skrev han  399, då han var 45 år. Det var 12 år efter han mottagit det kristna dopet.

Confessiones blev redan under Augustinus livstid läst och älskad – men det gäller i ännu högre grad för eftervärlden.

Att den är ett av världslitteraturens märkligaste verk, därom torde råda blott en mening. Och den betecknar något alldeles nytt. Abstrakt moraliserande litteratur i stil med Markus Aurelius ”Självbetraktelser” finns det gott om i antiken. men här är det fråga om något helt annat.

– här är det en levande och lidelsefull människa, som inför Guds ansikte blottar sitt innersta, hänsynslöst rannsakar sig själv, berättar om sina inre strider, sina irrvandringar, sin kamp för att vinna frid.

slutligen är boken ett psykologiskt aktstycke av högsta rang ’

÷

Tiderna igenom har Confessiones förblivit en  levande bok och den direkta eller indirekta förebilden för otaliga  andra ända sedan renässansen. Mihi ipse factus sum questio magna  (jag blev för mig själv ett stort problem) – man återfinner uttrycket nästan ordagrant t.ex. i Montaignes essayer. Bokens liv är oberoende av alla dogmatiska stridsfrågor och skiftande livsåskådningar. Den inleder en stor litterär tradition, som sträcker sig fram till ”Tjänstekvinnans son” och längre. ”Det är ett uttaget hjärta som dinglar på en krok”, säger Strindberg om en av sina böcker. Man kan mer än en gång komma att tänka på den bilden vid läsningen av Confessiones.

först i nästa avsnitt ger vi oss i kast med

Augustinus utveckling fram till krisen

Augustinus – den första moderna människan:1

Mitt ”nattygsbord” är ju en fylld Billy.

Där står sedan åtskilliga år böcker som jag skall läsa snarast!

Sedan håller jag ju på ”lediga stunder” att sortera morbror Rulles bibliotek.

I början på mars dök där  Alf Ahlbergs Augustinusbiografi upp.

Jag bläddrade litet och blev fascinerad av hur lättläst den var, trots det djupa innehållet.

Augustinus bekännelser står sedan snart 10 år  och väntar..

NU

beslöt jag att STARTA med Alf Ahlgrens.

Förordet är på 2 1/2 sida. Redan där visar AA vilken fantastisk stilist han är. I några få satser sammanfattar han VARFÖR  och HUR Augustinus är en så viktig person:

”Augustinus namn torde hos flertalet frammana bilden av en gammal dammig ”kyrkofader” som på sin höjd kan intressera en teolog, men saknar all aktualitet för en vanlig nutidsmänniska.* Mycket få är väl de, som anar vad han betytt, icke blott för kristendomens och den kristna kyrkans utformning utan för hela vår västerländska kulturs uppkomst och prägel.—”

 *Nutid =1952. Då fanns ju fortfarande ämnet kristendom på alla stadier. I gymnasiet lästes även kyrkohistoria, närmare 100% var konfirmerade…

Augustinus´ till eftervärlden bevarade litterära verk är redan till omfånget gigantiskt. Icke utan skäl skrev Isidoras av Sevilla över de hyllor, som rymde hans samlade verk i ett spanskt bibliotek, ett epigram som börjar så här:

Mentitur qui te totum legisse fatetur:

Aut quis cunca tua lector habere potest?

Den far med osanning, som påstår sig ha läst dig i sin helhet;

÷

Denna bok, som jag ju läste ut på två veckor, har  ALLT, liksom Moby Dick, som Hans Larsson förordar 

”Du frågar vad du bör läsa.

Du skall läsa det som är nyttigt – naturligtvis. Men låt oss annars icke hänga alltför mycket fast vid ordet nytta… Gör dig icke så brått, att du inte har råd att läsa något som icke är nyttigt, ty då blir du utan det bästa. Det blir dig till olycka, om du fått den arbetsoron över dig, att du förstör alla vackra stunder genom att tänka på om du har nytta av dem. Vår tid är hemsökt av nyttighetsmasken, som gnager varje friskt blad som vill slå ut.

Du skall läsa det du har uppbyggelse av, skulle jag också vilja säga…

Uppbyggelse är allt som gör dig klar i ögonen, 

som gör din själ spänstigare och friare, ditt hjärta vidare och varmare och hela din håg gladare.

Allt som är riktigt glatt är också allvarligt, det kräver du inte bevis för.

 Därför skall jag icke säga: läs allt som gör dig allvarlig.

 Men jag säger dig ett allvarsord: 

Allt det som gör dig djupast glad, det skall du läsa.”

 ur Wikipeda:

Aurelius Augustinus (Augustinus av Hippo), född 13 november 354 i Tagaste i Numidien (nuvarande Souk Ahras i Algeriet), död 28 augusti 430 i Hippo Regius (nuvarande Annaba i Algeriet), var biskop i Hippo Regius och filosof, teolog, retoriker och kyrkofader 

 —–

Först var han djupt påverkad av Ciceros skrifter, vände sig sedan till manikeismen, och före sin omvändelse tvivlade han på möjligheten att få kunskap om Gud. Under påverkan av nyplatonismen och sin kristna mor Monica påbörjade Augustinus studier under biskopen Ambrosius. Augustinus genomgick en omvändelse och döptes av samme Ambrosius år 387

Följ den spännande fortsättningen!

Das Lesen XXXI

Det har ju gått riktigt bra med läsandet i vår – jag är ifas= so far 10 böcker

SAMTIDIGT

håller jag ju på med att försöka sortera bokbeståndet

Utöver alla högar, lådor och tidigare insorterade böcker

HAR JAG JU

 AKUTHYLLAN

Där står böcker sedan flera år som jag ska läsa ”snarast”

Där står t.ex sedan åtskilliga år Augustinus bekännelser

Bland mitt nya sorterande finner jag så Alf Ahlbergs:

AUGUSTINUS den första moderna människan

ETT lämpligt projekt.

Jag har börjat på Alf Ahlbergs  genomgång:

(Den är utgiven 1952 så AA:S uppfattning om ”flertalet” gäller ju förmodligen inte längre)

Förord

Augustinus namn torde hos flertalet frammana bilden av en gammal dammig ”kyrkofader”, som på sin höjd kan intressera en teolog men saknar all aktualitet för en vanlig nutidsmänniska. Mycket få är väl de, som anar vad han betytt, icke blott för kristendomens och den kristna kyrkans utformning utan för hela vår västerländska kulturs uppkomst och prägel, Därmed har han för oss ett intresse, som sträcker sig långt utöver de teologiska stridsfrågornas eller den kyrkohistoriska forskningens trånga gränser. Ingen som hyser något intresse för vår västerländska kulturs framtid kan undgå att fängslas av den tid, vari den först skapades. och i denna skapelse spelar Augustinus en central roll.

Följ den spännande fortsättningen!

Gudomligt ingripande?

När änkegrannen och jag i torsdags skulle till adventsgudstjänsten regnade det ymnigt

VARFÖR:

Vi unnade oss att ta bilen

När jag så  vid 1/2 6-tiden kom hem och skulle sätta i batteriladdaren, var den

BORTA!

Det var kippmörkt så jag lämnade letandet till följande dag,

fredagen den nittonde december.   

÷

Jag startade i gryningen…

Ivrigt letande i och vid carporten gav nihil.

Jag begav mig  därefter utforskande på promenad i bilfärdens spår,

MEN

ingen sladd i sikte…

Dagen innan hade jag  ”missat” avfarten till kyrkan – det var  första gången jag körde i vår nya rondell – så jag fick köra rakt fram. Jag fortsatt därför  nu fram till ”Eklundarna” –

 Förra gången detta hände mig, då hade sladden trasats sönder  och hängde kvar i bilinfattningen

 så jag fick beställa en ny à 350:- 

Det var bara det att det var 

JULSTÄNGT

Missmodig fortsatte jag dock i spåren av vår kyrkofärd

Det var mest en formsak , jag hade redan tappat hoppet,

PLÖTSLIGT

Vad skådar mitt öga?

Jamen,

TACK GODE GUD!

Terminsavslutning

Månadsskiftet november/december var för mig väldigt innehållsrikt,

varför alla evenemang ännu ej blivit redovisade

Som t.ex

Föreläsningsföreningàs sista möte för säsongen

som handlade om ”FADER GUNNAR”

dvs

Gunnar Rosendahl, präst i Osby

Vi som växte upp i Skåne under 40-50-talen fick via press och radio

 ofta höra talas om denne karismatiske prästman.

Hans yngste son,som presenterar sig så här på nätet:

Jag heter Thomas Rosendal och håller föredrag om min far, Fader Gunnar, med rubriken ”Fader Gunnar – min fader”. Far, Gunnar Rosendal, var präst i Osby under nästan 30 år och beskrivs som ”En banbrytare för kyrklig förnyelse”. Han var mycket massmedial och medverkade i såväl TV som radion. Han höll föredrag över hela landet och samlade in pengar till sin kyrka ”Gratia Dei”.

Den teologiska delen avstår jag ifrån. Det finns mycket skrivet i ämnet och den finns många som gör ämnet mer rättvisa.

Det jag väljer att berätta om kan bara jag: mina personliga minnen av min fader. Jag visar en del bilder som jag kåserar kring. En del lyssnare känner igen händelser och nickar instämmande. I min berättelse ryms personer som: Påven Pius XII, president Truman, Anita Ekberg, Little Gerhard.

fick under tonåren ofta vara ”assistent”, dvs bära korset

 vid pappa Gunnars olika  framträdanden,

berättade humoristiskt och kärleksfullt 

om detta!

En bra säsongsavslutning inför  ADVENT!

Levande möte 4

Med valnattens brus i fjärran

ägnade sig Vikens menighet åt  vad ofvanefter är:

Det fjärde av Levande möten

Det var Olle Carlsson som samtalade med Jacob Wirén

De hade valt som motto för sitt samtal:

Den bräckliga tron 

Efter att först ha presenterat sig – de har båda vuxit upp i Pingströrelsen – var det Jakob som informerade sig och oss om hur gudstjänstpraxis Allhelgona och Katarina kyrkorna i Stockholm vuxit fram.Jakob Wirén är nu,utöver doktorand vid Lundsuniversitet i systematisk teologi, rådgivare åt vår nye ärkebiskop Antje Jackelén

Båda menade att Lunds stift – tillsammans med Stockholm stift, var något mindre traditionsstelt än de övriga – OC hade för övrigt sökt den lediga biskopsstolen efter Antje…

Jag ser redan med spänning fram emot

 NÄSTA

Lefvande möte! 

Födelsedagsbarn 10 eller Den vita valen

Dagens födelsedagsbarn och jag har idag en 20-årig relation!

Det slumpade sig så att när hon föddes på Lunds lasarett, de hade infört nya rutiner, så att vi farföräldrar, som var barnvakter för storebror ERIK under förlossningen,  kunde gå till  BB och hälsa på den lilla nyfödda redan dag1!

Föga anade jag då vilka soulmates vi skulle bli!

Vändpunkten skedde i FLEN

Närmare bestämt i en bokhandel i FLEN

Inledningsvis var det ju mest gamla farmor som påtvingade IDA västerländsk kanon

På min födelsedag i juli var det min tur att få en bok

Ida hade kollat in att jag faktiskt aldrig läst denna bok. Redan under realskolan talade lärarna om den. Informationen jag fick var att det handlade om fångst av en vit val av en enbent sjökapten AHAB.* Det verkade inte särskilt inspirerande – när den blev vald till årtusendets bok i USA vid millenieskiftet blev jag väldigt konfunderad. Jag hade förstått att översatta versioner som under min ungdomstid cirkulerade  var tillrättalagda…

NU

när jag hade  fått ett oavkortat exemplar på engelska skulle jag äntligen kunna bilda mig en uppfattning  Jag startade läsningen,  rapporterade 16 augusti:
Jag grep mig verket an, fast besluten att avverka minst 50 sidor per dag…

MEN

Snubblade redan i portgången:

Den är  en stilistisk utmaning, skriven på ett gammaldags bibelspråk,

detaljrik och omständlig med rikliga citat från de gamla grekerna och Shakespeare… : en bok att TUGGA!

Fascinerande

bara man hittat rytmen: högst 10 sidor åt gången.

Redan den 21 augusti har jag så hunnit till sidan 120/536 tillämpande:

Med en lästeknik som gällde det Gamla Testamentet blir det plötsligt väldigt nöjsamt.

ÄNTLIGEN

 efter NIO månader är den sista sidan läst

Jag har rapporterat om läsäventyret 9 ggr

VILKET

 kan följas i en KATEGORI

 Moby Dick

* Det förväntade innehållet,  Ahabs jakt på den vita valen Moby Dick, utspelar sig sidorna 509-536. De första 508 sidorna behandlar människan och havet ur alla vinklar och aspekter, fysiskt, mytiskt psykiskt, you name it! 

Jag famlar på nätet för att hitta någon bra sammanfattning:

It was only in the early 1900s that Moby-Dick gained attention and acclaim. The novel is not only a great American classic, but is also heralded as one of greatest novels in the English language

I agree!

De nio .måndernas läsning har varit väl använd tid

TACK IDA 

och

Har den äran på 20-årsdagen! 

 

Sven Stolpe:Memoarer

 Alltsedan påsk och särskilt sedan den inställda resan till Vimmerby

OCH

 inspirerad av det underbara försommarvädret

har jag bråda dagar med trädgården.

Det var ju egentligen den gamles revir…

Efter väl förrättat värv, och fysiskt utkörd

MEN

psykiskt oanfrätt har det blivit mycket läst

T.ex.

 Lustig nog fick jag vid samma tid i fjor inspiration att läsa

Stolpes kåseriserie ”Låt mig berätta”

Som den gamle själv hann att redogör för kom han ju redan under skoltiden i kontakt med Stolpe 

” För snart sextio år sedan hade jag tillfälle att lyssna till ett föredrag av Sven Stolpe (SS) i vår skolas litterära förening.Han berättade då om sitt första möte med Harry Martinsson:

Som ung satt SS som lektör på Bonniers förlag, flera våningar upp. En dag hörde han en person med tunga steg gå uppför trapporna, med flera avbrott för vila.SS som själv haft lungtuberkulos, kände igen beteendet. 
In kommer så småningom på SS:s kontor en typisk sjöman. Denne öppnar en portfölj och häller ut en samling manuskript:

”Kan man få något för de här?”


Ja, det blev ju ett Nobelpris så småningom!

Martinsson hade ett ärr i ansiktet som SS frågade om.-

 ”Jag blev slagen av polisen i Rio de Janeiro.”

 – Anmälde Ni inte detta? –

”Skulle man anmäla alla som gör dumheter skulle man inte ha annat att göra.”

Det var därför den gamle   såg till att vi under 70-talet på bokreorna

 försedde oss med Stolpes minnesböcker.

Ovantående bok har t.ex jag köpt:

”Till Per från IDA 14/9-74”

står det på försättbladet

(Jag heter Gunilla Ida, och 14/9 har IDA namnsdag) 

  Han läste och kommenterade ivrigt dessa böcker

MEN

Jag har först nu, inspirerad av trädgårdsarbetet (?,) blivit färdig att läsa dem

Denna bild anges tagen 8/5 2005

Det bör vara en av de första som togs med den vid samma tid första införskaffade digitalkameran!

Stolpe har en väldigt effektiv, faktaspäckad, lättläst stil. Denna första memoarbok avhandlar tiden fram till och med trettiotalet. han var född 1905 och förundrar sig, när han skriver dessa momoarer 1974, hur hans jämnåriga från borgerliga familjer beskriver sina lidanden”

”Senast hörde jag Ingemar Bergman i TV vältalande och flammande tala om att vi praktiskt taget allesammans är torterade eller söndermalda av den gamla kulturens – väsentligen kristna – moralkrav”

Han vr ganska nöjd med sin uppväxt, ssk skolgången. Han hade en ett år äldre bror Herman, som var hans bästa kamrat. Det som dominerade deras värld var litteraturen och läsandet.

”Södra Latin hade under och efter första världskriget ett förnämligt kollegium. Där undervisade påfallande många professorskompetenta lektorer.”

”Då dök plötsligt en extralärare upp i skolan…

… Ännu hade jag emellertid inte själv mött eller hört den nya adjunkten. Jag fick dock veta att han hette Alf Ahlberg och att han några år tidigare eller närmare bestämt 1917 som 24-årig hade disputerat på en stor avhandling om Materieproblemet i platonismen. Han var vän med Pär Lagerkvist och satt ibland på krog med honom. han var ungdomsvän med Sigfrid Lindström – som vi då visseligen ännu inte kände till – han älskade Vilhelm Ekelund och hävdade till vår häpnd att denne är en större och originellre diktare än <heidenstam och det visade sig att han hade en väldig kandidatexamen som omfattade inte bara klassiska språk, filosofi och andra humanistiska ämnen utan också en rad naturvetenskapliga, astronomi, matemtik etc.”

I denna värld kände sig den unge SS fullständigt hemma, fortsatte in på Stockholms högskola och läste litteraturhistoria. Han hade nog blivit professor i detta ämne om inte han blivit sjuk i tuberkulos – måste hals över huvud ge sig iväg till sanatorium i Schweitz  vid 22 års ålder.  Han fortsatte att läsa, kom nu i kontakt med den europeiska kulturdebtten och träffade många intressanta patienter. En var inte patient utan make till en, Paasikivi, Finlands sedermera president.

”Den patient som jag i början av detta brev omnämner hette Siegfried Huber och var bondson från Oberbayern, hade studerat teologi i München, skulle bli präst men hade fått avbryta sina studier. Han förekommer i min roman I dödens väntrum med icke alltför stora förändringar som Siegfried Walter. Utan att jag själv märkte det, kom han att få ett avgörande inflytande på mitt liv. När jag efter den svåra perioden på nyåret hade börjat bli litet bättre, låg jag och läste – Plinius, Meresjkovski, Spengler, franska litteraturhistoriker som min senaste lärare Daniel Mornet, Proust, italienaren Tilgher (estetiker), Brunetière, Bredel, Bremond, Baudelaire, Undset, Strindberg, Gide, kanske i genomsnitt tre verk om dagen.*” 

* Där ligger jag i lä med för närvarande tre i månaden… 

Väl hemkommen kastar han sig in  i den svenska kulturdebatten, startar en tidning Fronten där han bereder ”de unga” från båda de konkurrerande lägren plats . Han blir slutligen av Karl Otto Bonnier erbjuden att bli kulturchef på Dagens Nyheter, som efterträdare till Torsten Fogelqvist.

MEN 

Dagen därpå kallades jag upp till det bonnierska förlaget. Karl Otto Bonnier  meddelade att det hela inte var så lätt – jag hade också energiska vedersakare på tidningen, särskilt den utrikespolitiske pamflettisten Johannes Wickman, men framför allt var det en annan sak som oroade en smula. Jag hade i mina böcker och särkilt i Den kristna falangen vist ett starkt intresse för kristendomen. Nu var Dagens Nyheter visserligen en liberal tidning, öppen för många olika meningsriktningar och åskådningar, och Torsten Fogelqvist hade själv ett starkt patos för den svenska lutherska kyrkan, men  kunde vi inte, muntligt, innan vi skrev under kontraktet komma överens om att jag i tidningen inte skulle driva någon slags kristen eller kyrklig propagnda utan hålla mig till de rent litterära materierna.

….

Men jag svarade nej. Jag kunde under inga förhållanden tänka mig att som kritiker – ja, som ledare för tidningens kulturavdelning – undvik de ämnen som intresserade mig mest av alla; tvärtom var det min avsikt att göra allt jag kunde för att introducera samtidens stora kristna renässans här hemma.

Följ den spännande fortsättningen!

Oxforddag 3 : Palm Sunday

Eftersom det var full kommers i byn tänkte vi inte på att det var söndag…

Jag hade införskaffat en trevlig Guide där man kan läsa:

Many colleges have features such as Quadrangles, gatehouses ,and gardens in common, so these are described overleaf. This is followed by seven colleges we think are particularly worth a visit. First amongst these is Christ Church which is probably Oxford´s most famous and impressive college

 (it even incorporates Oxford Cathedral)

Vi noterade att Kören, the Choir,skulle sjunga 11.15

MEN

när vi infann oss var det en lång kö av skolklasser, turister och därtill folk som slank in vid sidan…

Vilket vi då också gjorde, släpptes in av ”the Porter”;

Vi stod i en stor folksamling strax innanför ingången.

Vi skymtade kören och präster i full mundering, högtalare…

delades det ut

 Program för

Holy Communion Service:

där hela texten till allt som lästes upp,

sjöngs av både församlingen och körerna

fanns med.

Efter Introit Anthem (Thomas Weelkes 1575-1623)

läste vi gemensamt en text och höll upp våra små palmkors som delats ut!

The Palm Sunday Gospel

Matthew 21:1-11

lästes

varefter vi gick  i procession

till tonerna av en

Processional Hymn

Längst fram leddes en ÅSNA!

MEN

den fick sedan inte följa med in i kyrkan

där resten av gudstjänsten utspelade sig

OCH

Avslutades, även för gästerna från SWEDEN, med

Eucharist