I Österled IV: Ale stenar

Efter det stärkande målet i friska luften var det dags för klättringen upp till Ale stenar.

Första gången jag, tillsammans med resten av familjen, besökte denna plats var för mer än trettio år sedan . Då läste vi tillsammans Anders Österlings dikt:

Ales stenar
Dikt ur Tonen från havet (1933) av Anders Österling (1884-1981)

Där kusten stupar mellan hav och himmel
har Ale rest ett jätteskepp av stenar,
skönt på sin plats, när axens ljusa vimmel
med blockens mörka stillhet sig förenar,
en saga lagd i lönn
vid brus av Östersjön,
som ensam vet, vad minnesmärket menar.

I sluten ordning dessa gråa hopar
stå vakt från hedenhös; och folket säger
att backen spökar – att den gnyr och ropar
i senhöstmörkret som ett krigiskt läger.
Ty mitt i bondens jord
har Ale gått ombord
på dödens skepp, det sista som han äger.

Storvulen handlingskraft behärskar kullen.
Järn mötte brons, när äventyret hände.

Sjökungens skepp, som sitter fast i mullen,

gör här sin långfärd intill tidens ände.
Det har blott sten till stäv

och moln till segelväv,

men är trots allt de fria skeppens frände.

En brigg på väg till Skagerak och Dover
i disigt fjärran glider tyst om knuten
av närmsta sten, och medan platsen sover
har seglaren tillryggalagt minuten.
I detta skådespel

vet ingen, vilken del
som just förflyter eller är förfluten.

Kring skepp och gravskepp glittrar böljeskummet
mångtusenårigt och mångtusenmila,
och tiden byter hälsningar med rummet
i seglens rörelse och blockens vila,
och marken strör sin blom
kring stentung ålderdom,
och lärkan slår, och Skånes somrar ila.

Det offentliga samtalet i Sverige har ju sedan hettat till.
Men vädret tycks alltid vara magnifikt!

En reaktion på “I Österled IV: Ale stenar

  1. Pingback: Vårstädning | Vikeningarna funderar

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *